Rjukan

När jag fyllde 20 i april fick jag i present av Marcus att hoppa bungyjump. Det har alltid varit en sån grej som jag sagt att jag ALDRIG skulle våga eller vilja göra för bara tanken av att slänga sig ut med huvudet först fick mih att vilja gråta. Men sen på vår årsdag så skrev vi upp saker som vi var rädda för och skulle vilja övervinna, och med på min lista var just bungyjump och det snappade Marcus upp och gav mig presentkort för två på bungyjump, eller strikkhopp som det heter i Norge, i Rjukan. Så i lördags morse packade vi in i bilen och åkte iväg mot Rjukan. En körning på 3h med stopp i Kongsberg för fika.
 
Framma i Kongsberg åkte vi direkt upp till strikkhoppet för att få det hela överstökat. Jag hade hållt mig väldigt lugn i bilen och hela dagen fram tills vi kom fram och jag insåg att det faktiskt skulle ske nu, här och nu. Jag började känna en sån obehaglig känsla i kroppen, som precis innan man ska svimma, så jag vräkte i mig lite vindruvor för att få upp sockret i kroppen och sen var det dags.
 
Strikkhoppet var på ca 87 m och man hoppade ut från en bro som gick över ett "stup". Det var två killar som höll i det hela och de förklara noggrant hur man skulle tänka och göra, men sen när det var dags att klättra upp på plattån där hoppet skulle ske från gjorde jag misstaget och tittade ner och jag fick panik. Benen vek sig och tårarna började rinna. Jag fick kliva ner igen och de båda killarna talade mig till rätta och på försök två slängde jag mig utför. JAG GJORDE DET! Där och då gjorde jag någonting som jag hela livet tänkt att jag aldrig skulle göra.
Själva hoppet i sig tycker jag ärligt talat inte var så fantastiskt härligt. Allt adrenalin som man fick genom hoppet gjorde så att det kändes som att jag bleb medvetslös för en stund. Men nu har jag gjort det, och det är en häftig sak att ha gjort!
 
Efter hoppet var vi tvugna att sitta ner en stund för att lugna ner oss. Vi åkte sedan ner till Rjukan sentrumoch åt lunch. Efter det tog vi den så kallade "krossobanan" upp till toppen på ett av fjällen. Där i från kunde man sedan gå ännu högre upp vilket Marcus och jag gjorde. En promenad som konstant gick uppåt och vi fick även klättra en del för att komma högst upp, men det var värt allt slit för det var så otroligt vackert där uppe på toppen. Vi satt där i säkert 1h och bara njöt av lugnet, tystnaden, utsikten, känslan och varandras sällskap. Det var verkligen höjdpunkten på dagen att få sitta där. Obeskrivligt!
 
 

Kommentarer

Kommentar:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Blogg adress:

Skriv din kommentar:

Trackback
RSS 2.0