Dear past, thank you for all the lessons. Dear future, I'm now ready.

Jag har inte alltid varit träningsgalen. När jag var yngre var jag ganska stillasittande och gillade mest att sitta inne framför datorn eller tvn. Mina föräldrar fick tvinga mig och vissa gånger muta mig för att jag skulle komma ut och röra på mig. Det var först sommarlovet tills jag skulle börja 1an på gymnasiet som jag började röra på mig. Jag hade under längre perioder mått dåligt över att vara den största personen i kompisgänget och ville nu ha en förändring. Jag började springa några gånger i veckan, vilket tillslut gav mig resultat. Jag började då skära ner på maten för att få ännu större och snabbare resultat. Jag började svälta mig själv. Jag tränade för mycket jämfört med vad jag åt. Jag var livrädd för onyttigheter och tackade alltid nej till sånt som jag i min hjärna ansåg var "onyttigt". Jag var fast i en bubbla som jag själv inte förstod. Jag visste väl någonstans innerst inne att det jag höll på med inte var bra, men det var ju min livsstil och något jag gillade. Jag mådde bra av att se höftbenen sticka ut när jag såg mig själv i spegeln och mat, det var någonting som jag gärna vara utan. Jag fick någon sorts kick av att känna blodsockret falla och känslan av att magen vred sig ut och in av hunger och tomhet. Det hade gått för långt och jag var rejält sjuk.
 
Allt detta höll på under ca 2 års tid fram tills dess att jag började träna på Hälsokompaniet i Arvika. Där hade man ett medlemsmöte innan man fick sitt medlemsskap där man blev frågad ett x-antal frågor och en av de frågorna var "Varför vill du börja träna här?", och mitt svar på den frågan var "Jag behöver er hjälp, för jag måste gå upp i vikt". Det var där allt vände. Jag vet inte hur, men det vände och här sitter jag idag, friskare än någontin. Nog för att en anorektiker alltid förblir en anorektiker i huvudet, men jag har lärt mig att styra över mig själv och har i stället hittat en livsstil som jag trivs mer med. En fortfarande väldigt effektiv livsstil med träning 5-6 dagar i veckan. Men skillnaden den här gången är att det inte handlar om siffrorna på någon våg. Det handlar om de siffror som visar min ålder när jag levt färdigt. Jag vill ha ett hälsosamt liv där jag mår bra och kan känna mig nöjd med migsjälv. Ett långt och härligt liv där jag håller mig frisk och pigg så länge som möjligt. Det finns inget vackrare än en människa som ser frisk ut och som älskar sig själv. En sån människa borde vi alla få vara!
 
 
 
I have not always been crazy to workout . When I was younger I was pretty sedentary and most liked to sit inside in front of the computer or television. My parents had to force me to get out and exercise some times. It was not until the summer holidays, when I started first grade in high school that I began to move. I had for long periods of felt bad about being the biggest person in the group of friends and now wanted a change. I started running a few times a week, which finally gave me the results. I then started cutting down on food to get even bigger and faster results. I began to starve myself. I trained too much compared to what I ate. I was terrified of the bads and always thanked no to things that I thought was " unhealthy " . I was stuck in a bubble that I myself did not understand. I knew somewhere deep down that what I was doing was not good, but it was my life and something I liked. I felt good to see hip bones stick out when I saw myself in the mirror and food, it was something that I like to be without. I got some sort of kick out of knowing blood sugar levels fall and the feeling of stomach twisted in and out of hunger and emptiness. It had gone too far and I was heavily sick.
 
All this was for about 2 years up until I started training at "Hälsokompaniet" in Arvika. It had a membership meeting before got the membership where I was asked an x number of queations and one of the questions was " Why do you want to start training here? " And my answer to that question was "I need your help , because I need to gain weight . " That was where it all turned around. I do not know how, but it turned around and here I sit today , healthier than ever . Well an anorexic always remain an anorexic in the head, but I've learned to control over myself and have instead found a lifestyle that I enjoy more with . A still very effective lifestyle with exercise 5-6 days a week. But the difference this time is that it is not about numbers on a scale. It's all about the numbers showing my age when I lived completely. I want to have a healthy life where I feel good and can feel happy with myself . A long and glorious life where I keep myself healthy and spirited as long as possible . There is nothing more beautiful than a person who looks healthy and loves himself. A kind of person we should all get to be!

 
 
 
 
 
 

You comfort me


When life makes me a prisoner it's your love that sets me free


Var stolt över dig själv

Jag satt och bläddrade omkring på lite olika bloggar som unga tjejer runt min ålder skrivit och till min förskräckelse ser jag hur nästan alla tjejer på något sätt trakaserar sig själva i sin egen blogg. De skriver om hur fula de är. Hur dåliga, äckliga, feta och hemska de är. Är det någon slags "grej" i blogg världen nu för tiden eller? Att man ska skriva hemska saker om sig själv? Är det verkligen möjligt att så många unga tjejer mår så dåligt som de verkligen säger?
 
Tyvärr så är sanningen rakt framför ögonen på oss. Många unga tjejer mår idag väldigt dåligt, drabbas av depression, ätstörningar och får svårigheter i skolan. Man jämför sig ständingt med andra, man ska vara pinnsmal och det är "modernt" att äta för lite. Man vill ha uppmärksamhet och tillfredställelse. Men ska verkligen livsfarliga sjukdomar som anorexi pch bullimi behöva drabba så många?
 
Jag tror de flesta unga tjejer tänker mycket på sitt utseende. Man vill passa in och vara snygg, det är ju en självklarhet för nästan varenda människa. Det börjar i stadiet att få en snygg kropp. Många börjar då träna mycket vilket ger resultat efter ett tag. När man då vill ha mer resultat skär man sedan ner på måltiderna och det är då det blir livsfarligt. Att skära ner på det dagliga matbehovet är livsfarligt, för då är det så lätt att hamna i träsket, träsket där matmängden på tallriken ständigt blir mindre och mindre och man får ett behov att alltid vara igång och röra på sig. Hela livet blir fullt av tvångstankar.
 
För ca två år sedan var jag i det träsket. Jag tänker inte gå in på några närmare detaljer om hur mitt liv såg ut då, för jag anser att det är för provat för att lämnas ut på bloggen, men i och med att jag varit med om det själv, att ha en ätstörning, så gör det ont att läsa och se vad många unga flickor (vet att det även finns bland pojkar, men jag syftar främst till tjejerna nu eftersom jag är en tjej) går igenom. Jag vet att det inte är en lätt match att kämpa mot sig själv och sina egna tankar. Man måste kämpa mot personen på andra sidan speglen. En jobbig kamp men som är värd varenda steg!
 
Jag klarade att komma upp ur gropen jag byggt under två år och har idag lärt mig hur man ska handskas med sig själv. Jag måste lyssna väldigt noga på mig själv och vara bestämd ochvisa för mig själv att jag är starkast i världen!  Det hoppas jag att alla andra klarar av också. Att lära sig att bli tilfreds med sig själv och älska sig själv som man är. Hur fint är det med en kropp där alla ben sticker ut? Hur fint är det att inte ha några former? Och tjejer! Killarna gillar att ha saker att "ta" i! Ni är riktiga pinglor allihop! Tillåt ALDRIG någon annan eller du själv att få dig att tro motsattsen! Det finns inget så vackert som en fisk, glad och pigg människa, och vi är alla värda att få vara DEN människan!

One day, someday


Till Vem

Jag förstår nu
det jag inte kunde se då
Sånt jag alltid tog för självklart
utan några ord
Ja jag ser nu
att jag inte kunde se allt
Allt som bara kom min väg
och aldrig mer blir jag som förr
Jag har väntat så länge
Jag har kämpat så förtvivlat
men jag vill stå där vid din sida
Och det blänker
I dina ögon syns ett mörker
men du skrämmer inte mig
för jag har redan varit där
Jag har stått vid ett vägsjäl
och jag har velat gå framåt
men jag har stått där och stampat
Du har aldrig gett vika
Så vart ska jag gå då?
Till vem?
Jag förstår nu
det jag inte kunde se då
Sånt som bara du kan ge mig
så länge vi är här

Who we are

Everyone comes into your life for a reason:
some good, some bad
They shape, form and break us.

But in the end they make us who we are

Childhood

Jag tänker ganska ofta tillbaka på tiden när jag var mindre, på hur livet var och såg ut så på den tiden. Jag kan inte säga att jag saknar just den tiden, men det jag saknar med att vara barn är att bara kunna leka och ha roligt och göra det som man helst vill. Inte bry sig om vad andra ska tycka och tänka utan bara leva livet och göra det som man älskar just då i den stunden. Ett liv utan problem och deppiga perioder som tynger ner en och gör att vardagen rubbas och det är svårt att tänka på någonting annat. Sånna dagar hade jag aldrig som barn. Visst kunde jag vara ledsen, men det var aldrig allvarligare saker än att det gick över på en liten stund. I ungdomen kan det ta längre tid för saker att försvinna och det är i sånna stunder som jag önskar att jag kunde få vara barn igen. Leka med mina vänner hela dagarna, bygga kojor i skogen, titta på filmer, äta lördagsgodis, sova, cykla, plocka blommor och allt som har med barn att göra.
Jag är jätteglad att kunna se tillbaka på min barndom med ett leende och tanken på hur fint jag hade det. Visst var det svårt också, speciellt tiden då två av mina tre närmaste vänner flyttade ifrån mig, men det var saker som jag lärde mig att leva med och fann nya kompisar tillslut. Tänk om allt vore så enkelt nu. Ett problem blåser bort fort som vinden och man ser bara framåt och tänker positivt. Jag har alltid varit en glad och positiv människa som försökt se allt på den ljusa sidan, men trots det så hamnar man ibland i situationer som är jobbiga och som tynger en. Det är sånna gånger som jag skulle vilja vakna upp som den lilla och glada flickan igen!
Hannes och jag

Only you

I can't sleep when all is spinning round 
I need to figure out how this can be 
so hard for me, when it shouldn't be 
Can't get you off my mind. 
It's only you I think about.


En orättvis värld

Efter att ha sett filmen nedan blev jag väldigt upprörd. Inte bara att jag grät när jag såg den utan den gav mig tusentals olika känslor. Den här pojken mår väldigt dåligt. Han anses vara "sämre" än alla andra och har det uppenbarligen inte så lätt. Skolan är hård och kompisarna försvinner. Vad är det för fel på människor? Varför ska man mobbas, kriga, retas, hata, eller över huvud taget gå på en annan människa på ett ondskefullt sätt? Varför kan inte världen bara acceptera att vi inte är lika allihop? Allt blir som en maktkamp. Alla ska vara bäst, snyggast och populärast och att visa att man är bättre än andra gör man på bästa sätt genom att mobbas och trycka ner den andra! Eller? Vad är det för sätt? Vad är det för värld vi lever i? Varför är det så här? Varför vill så många barn/ungdomar ta sina liv i unga år?
Jag har själv varit där. Jag har själv blivit behandlad illa av andra människor. Detta hände då jag gick i 4an, så det var ett bra tag sen, men det sitter kvar. Det var aldrig så allvarligt men jag trot att hela den grejen gör att jag blir extra arg när det händer sånt här och jag hör att folk blir mobbade, misshandlade eller annat. Vi är människor allihop och ingen är bättre än någon annan. Utseendet spelar väl inte någon roll egentligen? Det är personligheten som är den viktigaste hos en person och om vi gillar personen eller inte så är vi alla människor med lika stor rätt att leva med fötterna på jorden och minnas vårt liv som en period som vi kan vara stolta över och se tillbaka till med ett leende på läpparna.
Låt ALDRIG någon få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse!

RSS 2.0